Praktikant-Niklas håller på med en omgång kilformade ben i björk till ett vitrinskåp. Kilformer innebär lite speciella utmaningar, dels när det gäller att skapa själva kilformen men även när det gäller att kapa av benen vinkelrätt.
Det finns många lösningar men det räcker inte bara med att välja en som fungerar. Det finns många andra hänsyn att ta och prioriteringar att göra. Säkerhet när man utför momenten? Precision? Tidsåtgång?
Niklas började med att tillverka själva kilformen (den är på alla 4 sidorna på benet). Kravet på precision var att det inte skulle gå att se något vinkelfel utan att mäta. Detta krav uppnås i detta fall enkelt med att bara rita upp vinkeln, bandsåga och avsluta med kantputs. Några mallar i tex justersåg eller fräs behövs inte. Efter uppritning visade det sig dessutom att det var så lite material att ta bort att Niklas gick direkt till kantputsen.
Bitarna är tillverkade med ca 250mm övermått. Delen som blir över agerar som referensyta i bandsåg och kantputs – man håller alltså den mot bordet för att få rätt vinkel när man bearbetar ämnet. Att komma ihåg att man, även flera steg längre fram i processen, kommer att behöva referensytor för att arbeta är centralt för att kunna arbeta effektivt.
När man ritar upp linjer att putsa sig fram till i kantputsen (till skillnad från tex en vertikal stående bandputs) gäller det att ta hänsyn till bandets rörelse. Bandet rör sig på de flesta putsar av denna typ (vi har en Bjärnum) från vänster till höger. För att undvika risken att biten fastnar och hugger i bandet och slungas iväg så vill man i det fallet ha benet kommande från vänster. Det betyder att man måste tänka på vilken sidan man ritar ut formen. När lutningen är svag, som i detta fallet, fungerar det dock oftast bra att ”putsa från fel håll” men det är klokt att arbeta in i ryggmärgen att alltid köra från rätt håll.
Efter putsning skall bitarna sågas av. Benen är korta och kilformen skall vara hela vägen upp (det blir alltså ingen rak kant högst upp). Återigen behövs referensytan för att man smidigt skall kunna kapa av benet i längd. Kapsnittet skall ju gå 90 grader mot en tänkt centrumlinje, inte 90 grader mot den kilformade sidan på benet.
Niklas börjar med att utgå från botten av benet och kapar av alla benen i samma längd (ett rejält övermått) med justerbordet. Det betyder att han kan indexera nästa snitt från ”baksidan” och på så sätt använda justerbordets rörliga stoppar. Nu används alltså de raka referensytorna mot bord och anhåll – denna gång för att såga av sig själva! I detta fallet blir det alltså biten man sågar av, på högersidan av klingan, som är den man ska ha. Klyvanhållet hålls ur vägen så att inga bitar riskerar att klämmas mot det.
Virkesvalet är som sagt björk, där ådringen går ca 45 grader mot sidan. Detta ger ett likvärdigt och avskalat utseende på alla 4 sidor.
För att få ett bra snitt på alla sidor förbereder Niklas med att tejpa. Tejpen lyfter dock biten från både anhållet och bordet vilket skapar ett vinkelfel. Det är försumbart i detta fallet – men så är det inte alltid så vid diskuterade en lösning på problemet, vilket i detta fall blev ett lager tejp längre in på bord respektive anhåll.
Aluminiumanhållet på justerbordet går inte hela vägen fram till klingan, det saknas ca 80mm. För att ge de små bitarna bättre stöd använder Niklas en hyvlad bit furu som sågas av med första snittet och ger ett mycket bättre stöd. I de fall där extra hjälp mot urflisning krävs brukar vi flytta fram och såga igenom det extra anhållet inför varje snitt, det gör stor skillnad. I detta fallet hjälper inte det extra anhållet mot urflisning eftersom biten vi skall ha är kilformad och inte ligger kloss emot anhållet. Tejpen räckte dock fint! Bra jobb Niklas! Fint resultat och kloka överväganden under arbetets gång!
Lämna ett svar