Att snickra tar vi på stort allvar. Kraven på resultat är mycket höga. Risken att trasa sönder sina händer i maskinerna är alltid närvarande. Det är ganska ofta det bara finns en chans att få till något – gör man fel finns det ingen Ctrl-Z utan det blir istället, i bästa fall, att börja om. Sådant leder till att det finns ett intimt förhållande mellan allvaret och möbelsnickaren.
Men normalt sett så tar vi inte så mycket av det allvaret med oss när vi sätter oss i lunchrummet för lite paus. Då finns det utrymme för allt det andra. Men idag blev det mycket allvar där med.
Jag, Alexandra och Jesper var samlade för att diskutera Corona (nej, inte lämpliga strategier för samhällen att motverka smittspridning, det lämnar vi till experterna!) och vilken påverkan en troligtvis snabbt kommande lågkonjunktur kan ha för vår verksamhet. Detta var på inget sätt ett krismöte. Men det var ett möte för att förbereda oss inför ett krismöte som skulle kunna komma i framtiden.
Vi diskuterade tänkbara effekter för oss och vad vi har för verktyg för att motverka eller mildra dessa. Paradoxalt nog har vi i nuläget massor att göra och hade vi inte haft vetskap om Corona så hade mötet snarare handlat om var vi hade kunnat hitta tänkbara medarbetare.
Men nu är verkligheten vad den är och det enda rätta som vi ser det är att förbereda oss och se till att vara beredda. Vårt möte idag bekräftade min bild av att jag inte kan tänka mig bättre medarbetare att ha vid min sida när det stormar och vi måste bita ihop, jobba hårdare och fortsätta fokuserat!
Lämna ett svar