Nervös hyvling idag…

Bland mycket annat blev det arbete med stöthyveln idag. Vi håller på och renoverar 2 par pardörrar (dvs 4 dörrblad) i alfanér som sitter in till en föreläsningssal. Pardörrarna sitter bredvid varandra och har samtliga matchande fanér, som i sin tur dessutom stämmer med de fanerade väggarna i rummet. Det finns alltså ingen möjlighet att fanera om…

Ett problem uppstod då dörrarna saknade kantlist i nedankanten vilket hade fått till följd att de där hade diverse små skador och urslag. Efter en dialog med arkitekten beslutades det att vi fräser bort skadorna och limmar i liggande kantlist, symmetriskt på ovansida och undersida. Givetvis är det samma kantlist som går från vänster dörrhalva och fortsätter på höger. För att få lite extra styrka använde vi oss av 1mm tjock fanerkantlist, varianten utan lim, jag föredrar att limma med trälim framför smältvarianterna.

Det blev ett misslyckande…

Vi fräste ca 0,4mm grundare än faneret, limmade i det och putsade sen ner det i liv med ytskiktet. Först då slog det oss att kantlisten vi använde inte var 1mm tjock utan bestod av 2 st 0,5mm tjocka faner, ihoplimmade. Tanken är att skarvarna då ligger omlott och kantlisten kan tillverkas på hela rullar. Normalt inget problem när man kantlistar kanten på en skiva. Men för oss så innebar det att vi putsade ner så långt genom det översta fanerlagret att man kunde skymta det undra lagret och resultatet blev flammigt och icke accepterbart.

Det blev ett snabbt rådslag och sen började vi om. Fräs ner igen och sen tillverkade vi egna kantlister av massivträ. Även här noga med att samma bit följer från dörrblad till dörrblad såklart. Stående ådring för ett slätt utseende så att det är det befintliga faneret som är i fokus.

Jesper tillverkade kantlisterna och avslutade med att handhyvla ena långsidan med en ytterst liten vinkel. På så vis var det lätt att få en perfekt passning mot den frästa kanten.

Normalt sett, vid nytillverkning, hade vi sen använt Festool OFK 700 kantfräs för att fräsa ner kantlisten och sen lite puts för att ta det allra sista. Men det var inte möjligt här. Dels så var kantlisten för bred i förhållande till kapaciteten på OFK 700. Men framförallt så var jag rädd att putsning med maskin skulle riskera att gå igenom faneret….

Dörrens fanér var 0,6mm tjockt när det lades på en gång i tiden. Sen putsades det av snickaren som tillverkade den. Sen en stark 2K-lack på det. När vi sen förra veckan sicklade och putsade bort denna lack tog vi naturligtvis lite av faneret också. Resultatet är att jag vet att det var väsentligt mycket mindre än 0,6mm faner kvar…Betänk också att det krävs ett par tiondelars tjocklek i faner – annars kommer man att se igenom det även om det inte är helt genomslipat. Så marginalerna var små.

Lösningen blev att Jesper hyvlade ner kantlisten tills det var ca 0,3-0,4mm kvar till dörrbladets yta. Men den sista hyvlingen ville jag inte lägga på hans axlar – faneret går som sagt inte att ersätta.

Som vanligt när det är något svårt började jag med att bryna och kolla över verktygen. Det blir ett par minuter att samla tankarna, fundera igenom hur man ska göra och fokusera.

Verktygen blev en stöthyvel med inverterat blad, försedd med O1 stål, brynt i 32 grader. O1 anses vara det stål som blir vassast (även om det också slits fortast) även om jag inte tror att jag hade klarat ett blindtest gentemot A2 eller PMV-11. Denna användes för de sista få tagen.

För att hyvla bort det grövsta använde jag en ”skew block plane” med bortplockat skärhjul och anhåll. Det hade lika gärna kunnat vara en annan stöthyvel, jag ville bara inte ändra inställningen på stöthyveln när jag de hade fått den att skära helt rätt.

Som komplement till dessa använde jag en ”crank neck pairing chisel”, dvs ett stämjärn med böjt fäste, så att jag kan köra över en plan yta.

Det var som sagt av vikt att inte hyvla i det gamla faneret. Samtidigt behövde ytorna vara perfekt i liv, annars kommer det att synas efter sprutlackeringen. Det är här det är dags att sluta lita på synen och ta fram fingertopparna. Med våra fingrar kan vi känna skillnader i höjd på ner till ca 0,01mm. Vi kan se mycket mindre skillnader än så – under förutsättning att vi tittar på tex en spricka som är belyst från baksidan. I detta fallet duger inte synen för att se om man är i liv utan det är fingertopparna som gäller.

På bilderna kan man notera skillnaderna i lyster på ytorna. Faneren är putsad, kantlisten är hyvlad, dvs ytan är skuren. Förvisso har de ådringen åt olika håll vilket förvirrar lite men man se ändå en tydlig skillnad i lyster på ytorna.

Jag valde att ställa hyveln extremt fint (efter att ha brynt den extremt vass). Sen ändrade jag inte den inställningen, förutom vid ny intrimning efter bryning. Det är riskabelt att ändra bladets läge, det är svårt att vara säker på att man får en precis lagom förändring (vet att det finns en ställskruv med finare gänga, det skulle nog vara en bra ide).

Istället ändrar jag hur hyveln skär genom hur mycket tryck jag lägger på den och vilken vinkel jag för den med. Det kan låta konstigt att ett så kompakt och kraftigt byggt verktyg påverkas av trycket vi lägger på det, men så är det. Genom att trycka olika mycket och på vänster eller höger sida får jag hyveln att ta olika mycket.

Hur jag vinklar hyveln i förhållande till riktningen jag för den påverkar vinkeln som träet skärs av i. Ju mer vinklad jag håller hyveln desto lägre bli skärvinkeln. Jämför med att åka skidor rakt ner för en backe med att åka på tvärs ner för backen. Åker du i sidled blir det en längre sträcka men flackare lutning. En brant vinkel gör det också lättare för mig att ”plocka upp” den lilla förhöjningen som kantlisten utgör och börja skära på rätt ställe. Kan inte förklara exakt varför, men det känner man när man hyvlar.

När man bara tar fina spånor så vill jag ha hyvelns mun så liten som överhuvudtaget möjligt. Samtidigt så innebär en så liten mun att det är svårt att se om stålet plötsligt skulle börja skära för långt åt sidan, dvs i faneret. Resultatet blev en kompromiss.

Hyvlingen gick långt över förväntan! När hyvlingen var klar blev det ett par drag med slippapper för att få samma lyster på samtliga ytor. Resultatet blev mycket bra och snart är dörrarna redo att åka på lack!