Råkade ut för inte inte helt ideal situation häromdagen. En färdig inredningsdetalj till universitetet behövde ett urtag då det visade sig att några kablar behövde komma förbi. Efter dialog med arkitekt och elektriker beslutades att lösningen blev att vi fräste en kanal.
Arbetet utförs (som så ofta) i sinkmaskinen.
Detaljen var helt klar, ink bets och lack. Blir det urslag eller märken är det svårt att på ett snyggt sätt bättra i efterhand.
Såklart ingen omöjlig uppgift, men ett typiskt tillfälle där det krävs mycket förberedelser och sen väldigt kort tid med själva fräsningen.
Tre saker behövdes tas hänsyn till:
1) Formen, med en stor fals behövde någon form av stöd när vi spände fast allting. Inte bara att tvinga i sidled eller ner i bordet. Även om den skulle sitta fast kan det vara svårt att få det 90 grader och framförallt blir det lätt vibrationer som påverkar slutresultatet.
2) Fräsning tvärs ådringen. Detta ger alltid en risk för urslag. Helst utförs sådana fräsningar innan man fräser längsträ, då att eventuellt urslag i så fall fräses bort. Det är såklart inte ett alternativ i detta fall.
3) Biten är redan ytbehandlad, med bets och en ganska hård lack. Dels måste vi undvika repor och märken när vi bearbetar, dels är det svårt att laga om det blir urslag. Vi kan inte heller putsa ytorna som möter fräsningen i efterhand.
För att lösa nr 1 fräste jag en fals i en bit furu. Furun är mjuk och bra att spänna emot. Att det är en fals och inte bara ett underlägg gör att vi också får en offerbit att köra frässtålet in i. Det gör att risken för urslag minskar rejält.
På andra sidan spänns en bit hyvlad furu med samma tanke – hindra urslag.
På ytorna där det finns risk för urslag tejpar jag med maskineringstejp. Det har två funktioner. Dels kan tejper i sig hindra urslag då den ökar möjligheten att de sista lilla fibrerna skärs av istället för att brytas av. Men framförallt innebär tejpen att trycket från offerbitarna, oavsett (nästan) var tvingarna är placerade, hamnar precis där det behövs som bäst. Trycket från offerbitarna är dock mycket mycket viktigare än tejpen för att undvika urslag.
Viktigt är också vassa verktyg, försiktig matning, liten avverkning.
Där man ”kör in i” materialet med fräsen blir det inte urslag. Men där fräsen går ut finns risken. Denna kan dock minskas genom att (under rätt förutsättningar och med rätt maskin) köra medmatning i så stor utsträckning som det går. I detta fallet var min bedömning att offerbitarna skulle lösa problemet utan medmatning, vilket också var fallet.
Ett typiskt tillfälle (det händer ofta) där det är mycket förberedelse i jämförelse med tiden för att bearbeta. Det kan ibland vara svårt att känna sig trygg i att göra dessa förberedelser och man lockas istället att snabbt spänna fast, köra medmatning, tänka att det borde räcka och hålla tummarna. Och ibland är det såklart rätt, speciellt om det är lätt att bara ta en ny bit om det skulle bli dåligt. Men vi är ofta i sitsen att bitarna inte bara går att byta mot en annan (tex pga ådring eller fanermatchning) och då är det bara att se till att tänka igenom och förbereda ordentligt innan man kör.
Lämna ett svar