Idag har Lovisa rikthyvlat, planhyvlat och bandsågat. I timme efter timme.
Från kanske ett tiotal olika dimensioner på furu (virkeshyllan raidades på en massa lagom stora bitar) skall det tillverkas 8 olika storlekar av lister. Det är en massa olika antal, bredder, tjocklekar och längder att trolla med.
Lovisa kan rikta, plana och bandsåga. Hon vet hur maskinerna fungerar, hur man ställer in dem, hur man arbetar säkert och hur man får ett fint resultat som är både utan urrivningar och vinkelrätt samt med rätt slutmått.
Men därifrån till att faktiskt kunna hyvla är det långt. Det kräver mycket träning och det måste övas fram.
Det är såklart höga krav. Ingen splintved får finnas kvar. Inga kvistar. Inga sprickor. Stående årsringar mot en specifik sida. Inga urslag. Bara det kräver en massa vändande och tänkande. Det är långt ifrån att bara trycka på play och köra.
Sen måste man hålla en massa mått i huvudet.
Se vilka bitar som kan komma ur vilka plankor.
Var kommer man troligtvis att få urrivningar?
Vilket håll går kvisten på?
Ställa in planhyveln för 1mm djup utan att behöva mäta vara sig biten eller kolla på displayen på hyveln.
Var kan man tänka sig att det finns djupgående sprickor.
I vilken ordning ska jag planhyvla och bandsåga för att få så lite arbete som möjligt?
Hur blir jag av med kutterslag – och när är det viktigt?
Hur kan jag jobba med materialet för att kunna köra så många bitar som möjligt samtidigt utan att behöva ändra inställning på hyveln.
Och så fortsätter det. Man kan inte alltid sätta fingret på när man blir bättre på denna typen av saker. Rätt vad det är så bara flyter allting lite enklare. Men det kräver massor av träning. Idag har Lovisa, på ett tryggt och säkert sätt, påbörjat den resan. Bra jobbat!
Lämna ett svar