Lovisa har varit hos oss i över tre månader nu. Det har gått väldigt fort och väldigt bra. Flit, intresse och vilja att lära är en bra kombination. Efterhand som hon har kommit längre i snickrandet så har det också blivit lite egna jobb.
I veckan har det bland annan handlat om att hyvla upp sibirisk lärk till utemöbler. Betydligt svårare än man kan tro när det ska göras för första gången. Våra krav på utförande, virkesval, årsringar, kärnvirke osv är höga. Många bitar har gått i vedhögen.
Dessutom vill Lovisa såklart vrida och vända på bitarna för att få ut det bästa och samtidigt så mycket som möjligt från varje okantad planka. På köpet har det kommit överraskningar i form av exempelvis mittsprickor och kådlöpor. Allt ska tränas på.
Lovisa är inte klar än, men idag blev det ändå ändrade planer och nya projekt. Så är det ofta i det lilla snickeriet. Utemöblerna kommer för övrigt inte att behövas på ett bra tag till, så det var bättre att Lovisa hjälpte kunden som plötsligt kom in och behövde lite glaslister i ek, gärna levererade på fredag.
Det var inte många lister och verkligen ett av de jobb mina händer gör ”av sig själv”. Kanske hade det tagit en halvtimme all som allt, inklusive att hämta virke på lagret och skriva en faktura. För Lovisa kommer det att ta mångdubbelt längre tid. Exakt hur mycket längre vet jag inte, vi klockar, med avsikt, inte praktikanterna.
Men just för att det är träning på ett för henne nytt moment så passade det utmärkt att Lovisa pausade med lärken och stack emellan med detta lilla jobb. Självklart lyssnade hon noga när jag förklarade vad som behövdes, krav, tips osv. Precis som oss andra så tar hon sina uppgifter på väldigt stort allvar.
Steg ett blev att hitta vettigt virke. Hon kom fram till att det nog skulle gå att lösa med lite spillbitar och att det inte behövdes sågas ut från nya brädor. Men det tar tid att hitta bitar. Att vrida, vända och fundera.
45 minuter efter att hon normalt slutar kom hon till slut in från virkesförrådet (vi andra var också fullt uppe i våra uppgifter och hade också glömt av tiden) med pannan i djupa veck men ändå till synes nöjd, och trött:) Hon blev lika förvånad som jag när vi insåg vad klockan var. Så kan det gå när det är 100% fokus och lite till – en otroligt härlig känsla som säger mig att man är på rätt jobb!
Lämna ett svar