Med jämna mellanrum ringer det glada och positiva personer och frågar efter vår VD, Direktörn eller möjligtvis verksamhetsansvarige. Halvt omedvetet rätar jag på ryggen, anlägger en i det närmaste helt skåne-fri dialekt (!) och babblar halvt osammanhängande under tiden jag febrilt försöker tänka ut vem denna väldigt viktiga person kan tänkas vara.
Ganska snabbt brukar jag komma på att det är ju mig de menar! Lagom pinsamt när jag försöker låtsas att jag lämnar över luren till någon annan (men då passar det bra att återgå till lagom skånsk dialekt igen!). Mest för att vara snäll brukar jag sen tacka ja till att hjälpa den nigerianske prinsen, köpa ytterligare ett elavtal eller uppgradera telefonen och abonnemanget för fjärde gången sen i somras!
Men även om den nigerianske prinsen verkar ha tappat mitt nummer och aldrig ringer igen så känner jag mig inte direkt lurad. Snarare tänker jag att det är de som är lurade! Tänk vad de skulle bli snopna om de hade vetat att vår Direktör snarast är att jämföra med en femåring.
Förvisso har femåringar många positiva egenskaper. De är intresserade, nyfikna och vill saker! Men trots det är de sällan anlitade som Direktörer. Kanske är det för att de i allmänhet är ganska enkla att trigga till saker?! Om ni någon gång vill prova så testa detta: ”Jag tror inte att du klarar av att springa runt huset på 30 sekunder!”. Plockar du fram telefonen för att ta tiden kommer det att funka minst 9 gånger av 10.
Samtliga egenskaper som jag precis tillskrivit femåringar i allmänhet delar jag till fullo.
Exempelvis ringde det för ett tag sedan en inredningssnickare (eftersom han pratade om snickerirelaterade saker så svarade jag med normal dialekt!). De behövde hjälp med att laga en del av en överliggare på ett räcke i en trappa. Den var både svängd och vriden runt sin axel samtidigt. Där hade han mig högst intresserad! Sen berättade han att det var väldigt svårt och visste inte riktigt om och hur det gick att lösa. Där var saken klar, jag hoppade naturligtvis på direkt:)
Ett fantastiskt trevligt jobb. Att utmanas med svåra saker är något av det absolut bästa jag vet!
I grunden gjorde vi såhär:
Först tillverkade vi på plats en mall i tjock faner och superlim (för att minimera springback) som vi tvingade fast i det plattjärnet undertill. Sen använde Jesper denna mall för att tillverka en pressmall (men lite kurvigare än vår fanermall, återigen för att kompensera för springback) och sen basade vi en bit ek. Grov tillformning med spånhyvel i snickeriet samt frihandsfräsning efter ritade linjer av kanalen (som sitter runt plattjärnet) på undersidan. Sen åkte vi och limmade den på plats igår. Idag gjordes slutformningen på plats. De grövsta med RAS-slipmaskin och spånhyvel. Sen puts.
Svårt och kul – ett bra jobb av alla i snickeriet!
Lämna ett svar