I 7-manna fotbollen som barn var jag lagkapten. Vet inte riktigt varför, det var inte så att jag med min fina teknik inspirerade övriga lagkamrater till stordåd direkt. Klart att jag ropade till om någon hade gjort något bra eller om någon hade glömt att markera sin gubbe. Men det tror jag att vi hjälptes åt med allihop. Kanske fick jag vara lagkapten för att jag inte käftade emot domaren när han hade tagit sitt beslut utan såg till att vi istället ställde om inför förutsättningar som gällde då.
På universitet blev det en hel del organisationsteori. Det var en blandning av högt och lågt. Utan att gå in i detalj på de svagare delarna i utbildningen kan jag konstatera att man på vissa föreläsningar lärde sig mer av att titta ut genom fönstret och se hur parkförvaltningen fick saker gjort (eller ibland inte fick gjort) än att lyssna på någon som refererade vad denne hade läst men inte förstått.
Sen fanns det lysande exempel åt andra hållet som den starke pedagogen Robert Wenglén – det var sällan jag lämnade en föreläsning med honom utan givande och vettiga reflektioner kring både mina egna och andras tankar och agerande. Han (och några andra) lyckades dessutom kombinera en god akademisk nivå med att se till att det vi lärde oss var till nytta för annat än bara att vi i vår tur skulle kunna bli lärare åt andra i samma ämne längre fram.
Inom ämnet organisation och ledarskap har jag genom åren träffat flera andra bra och dåliga exempel som jag har kunnat dra nytta av. Får återkomma till dem en annan gång, snart är min limfog torr och jag ska sluta skriva här.
Idag leder jag vår lilla grupp av snickare, lärlingar och praktikanter. Otroligt givande och kul. Jag försöker varje dag att agera och skapa förutsättningar för att vi tillsammans, som grupp, ska få ut så mycket vi kan av vår kapacitet. Avseende framförallt säkert arbete, snickerier av högsta kvalitet och ett fokus på att göra det som skapar värde för vår kund.
Det innebär att jag försöker vara den support som gruppen och de enskilda snickarna behöver. Det kan såklart vara olika saker som behövs beroende på snickaren, uppdraget, vilken dag det är och så vidare. Idag innebar det att hänga med Jesper och försöka vara behjälplig med att titta på en potentiell lägenhet för hans första egna boende. Det fanns kakel med guld-dekor i badrummet så jag rekommenderade honom att ta den direkt!
Det är helt grundläggande i vårt tänk att hela gruppen är involverad. Jag varken kan eller vill detaljstyra alla. Istället blir målet att vi alla vet vad vi ska göra – och ännu viktigare – att alla vill göra det!
Det är också viktigt att vi känner både som grupp och som individer att vi gör något som känns givande och viktigt. Såklart inte möjligt alltid och alla dagar, men på det stora hela.
Metoderna för mig som ledare är många och olika. Generellt gäller vad jag skrev ovan om att involvera och inspirera. Men mer i detalj kan det handla om att ge någon tips om metod för att evakuera spånet när man fräser tapphålet, eller få hjälp av ett par händer till, eller en kaffepaus o ladda om eller vad som nu kan behövas för stunden. Ibland bara att bli lämnad ifred. I andra situationer krävs det istället att jag ber vederbörande tuffa till sig och köra på.
När det gäller att leda i detalj är det väldigt viktigt för mig att man dels får höra när man har gjort något bra – men lika viktigt att man får feedback när det inte blev bra. Helt centralt är att ingen här får höra att det man inte gjorde inte dög utan en samtidig förklaring eller tips om hur man ska få det rätt nästa gång.
Det tar tid, energi och kraft att styra en grupp eller organisation på detta sätt. Men det ger också otroligt mycket tillbaka. Dels i form av vad vi som grupp kan åstadkomma, men jag tycker också att det är bra av rent egoistiska skäl – vi står ju ute i snickeriet allihop och jag orkar inte jobba med folk som inte känner att de är på rätt plats.
Långt skrivet om något som ligger mig varmt om hjärtat…I alla fall 364 dagar om året. Den andra dagen är det racing. Det var i gårkväll. Då är det andra regler som gäller. Den här gången blev det inomhusgokart i Malmö.
Det fanns en guldmedalj och så fanns det ett gäng förlorare. Alla kommer att minnas i vilket fack de hamnade efter att jag skoningslöst har kört förbi dem, vinkat, skrattat hånfullt och sen tryckt upp misslyckandet i deras ledsna ansikten.
Jesper kom tvåa och fick revansch på Christina sen vi körde folkrace! Hon i sin tur slog i alla fall våra holländska praktikanter. De körde förvisso för första gången och saknar också körkort, så det fanns att skyllas på. Konstigt nog skyllde varken Maud eller Jennifer på det, kanske insåg de inte stundens allvar.
Jag fattar inte heller varför de ser så glada ut på bilden, de förlorade allihop.
Lämna ett svar