Idag blev det fullt fart som vanligt. Kyrkbesök, linoljemålning, dialog med kunder och leverantörer, hyvling, sågning, putsning, borrning, stämjärning. Och så läxförhör till eftermiddagskaffet.
Som jag skrev om igår fick Oliver hemläxa. Han tog det på allvar. Redan samma kväll plingade det till på messenger och en A4 sida med argument för och emot olika lösningar presenterades. Viktigast var att han hade förstått att raka svar utan argument bakom bara lär honom att tillverka salningar, inget om snickeri i allmänhet.
Till kaffet gick vi igenom svaren från Oliver, Mattias Kristensen och Erik Kohlström (de två senare var schyssta nog att hjälpa honom lite på traven i gårdagens kommentarsfält på Facebook!) svar samt diverse följdfrågor.
Reglerna var tydliga från början. Den som menar att det finns ett enda rätt svar blir underkänd och om man inte börjar sina svar med ”Det beror på…” så går poängen över till dressinen.
Uppgiften handlade som sagt om att tillverka salningslister till en dörr.
Frågor från pappret igår:
1) Material. Furu var ett populärt val. Relativt billigt, lättbearbetat. Bra att måla. Finns troligen hemma.
Gran ratades då det är svårt att få tag på kvistfritt, har räliga kvistar som vi inte vill ha i maskinerna, vi har inga kanaler för att få tag på det torrt, gärna kletar ner maskinerna med kåda osv. Gran använder vi inte alls i snickeriet faktiskt.
Oliver resonerade också om ek men förkastade det pga priset och att de positiva egenskaper som eken har kontra furu (tex styrka, hårdhet och röttålighet) inte är av större vikt för en salning. Han hade dessutom en inbyggd motvilja mot att måla ek:)
2) Fuktkvot. Detta utvecklades till två lite bredare diskussioner.
Dels den otroligt viktiga tanken att – för att vi ska kunna välja rätt kompromiss måste vi förstå konsekvenserna av att välja fel kontra rätt. Dvs vet vi inte den troliga konsekvensen av att välja ett för fuktigt eller för torrt virke för vår konstruktion kan vi inte heller göra en rimlig avvägning när vi ska välja. Är konsekvenserna små kan vi acceptera större risker för att spara tid/energi/material etc. Är konsekvenserna stora måste vi minska riskerna. Centralt i det allra mesta vi gör. Inom en eller två procentenheters fel i fuktkvot kom vi dock fram till att konsekvenserna troligtvis är väldigt små, salningen är dyckrad på plats och det finns möjlighet till viss rörelse i konstruktionen utan att det blir glipor (eller andra problem) av betydelse.
Dels – bör lämplig fuktkvot ändras beroende på när under året vi tillverkar våra snickerier? Det kom vi fram till var lämpligt. Detta baserat på att det inomhus, uppvärmt, är betydligt lägre relativ luftfuktighet (och med den följande jämviktsfuktkvot för virke) i januari-februari än vad det är i augusti. Lite grov räknat kan man nog tänka sig att virke i Skåne har en jämviktsfuktkvot som lägst ca 6% och som högst kanske 10%. Alltså bör vi har olika fuktkvot på träet vid tillverkning vid olika tider på året.
Med det sagt kommer vi säkerligen nära nog (i alla fall för en salningslist – man måste alltid komma ihåg vilka krav som finns på just det man tillverkar nu!) genom att helt enkelt bara ta virke som ligger uppvärmt hos oss. Vårt inomhusklimat i ett uppvärmt snickeri följer i stort det man i allmänhet har inomhus.
Det finns alltså en hel del att tänka på – men lösningen är ändå ganska enkel.
3) Årsringar
Oliver tänkte sig stående årsringar för att minimera rörelse mellan karm och foder. Han var dessutom vidsynt nog att också fundera över våra möjligheter att få tag på virke i dessa dimensioner med stående årsringar.
Vi diskuterade också Mattias tänk kring att liggande årsringar minskade risken för att salningen skulle spricka om man dyckrade den i väggen. Det blev en bra diskussion om hur vi måste ha förståelse för utmaningarna/verkligheten för nästa hantverkare i kedjan (i detta fallet byggnadssnickaren som installerar dörr/salning). Vi hade också ett bra snack om vikten av att kunna justera karmen i framtiden och att delarna därför inte fick knytas ihop hur som helst.
Sammantaget var vi dock inte så oroliga över årsringarna. Som jag skrev ovan – en liten rörelse här är troligen inget problem.
4) Kärnvirke?
Oliver menade att fördelarna hos kärnvirke (framförallt röttålighet och delvis styrka) inte var till någon fördel här. Bättre att spara kärnvirket till fönster. Tilläggas kan också att splintveden generellt har betydligt mindre kvist.
Vi diskuterade också Mattias synpunkt om att även en dold kvist kan vara ett problem när man spikar. Vi som sällan spikar men ofta limmar hade inte tänkt på detta perspektiv – intressant!
5) Längder?
Här diskuterade vi framförallt frågan utifrån perspektivet hur mycket extra vi behöver lägga till när vi grovkapar. Generellt är virke billigt och arbete dyrt. Har vi lagt på för lite men hittar en spricka eller klantar oss i något moment och får en skada eller snipe från en hyvel så kan mycket tid gå förlorad för att vi skulle spara lite virke.
Här gäller det att känna sina maskiner och metoder. Brukar det bli snipe? Hur mycket? Är det en svår fräsning som vi kan räkna med kan bli strulig i början/slutet?
Sammantaget, speciellt med hänsyn taget till konsekvens kontra risk som vi talade om tidigare, kom vi fram till att 100mm extra i längd var en väl tilltagen och rimligt i sammanhanget. Men vi behov måste man kunna klara sig med bara 5mm extra. Då krävs att man har stenkoll på ändsprickor och inte har någon snipe etc.
6) Puts, korn?
Listerna skulle levereras obehandlade men putsade och redo för färg. Hur och hur mycket skulle de putsas?
Vi diskuterade metoder och tänk. En akrylatfärg (vattenbaserad) som kunden kommer att använda kommer att göra att träet reser sig, till skillnad från de flesta oljebaserade ytbehandlingar. Att själv resa träet genom lite fukt som Mattias föreslog var då ett sätt att minska detta.
Vi diskuterade också om det fanns en risk att det blev för välputsat för att ytbehandlingen skulle fästa (ja ibland, beror på).
Sen ägnade vi mycket tid åt att prata om det väldigt intressanta tänket som framkom i kommentarerna på Facebook igår:
.
”120 räcker när man ska penselmåla men när dem överlämnas till kunden ska han kunna känna skillnaden mellan material från brädgården och ett riktigt snickeri. Man vill ju inte att fibren ska resa sig när kunden grundat.”
.
Väldigt viktigt att Sliparebackens nivå hålls. Alltid.
Men detta synsätt satte vi också i kontrast till ett stickspår som uppkom när vi talade om kvistfritt virke – Om kunden märker att vi har valt kvistfritt rakt igenom, utan ens kvist på baksidan – kommer denne då att tycka att det har blivit onödigt dyrt för att vi inte ens tillät kvist på baksidan? Bra frågor och bra diskussioner!
7) Radie?
Också en intressant diskussion. Såklart mest en estetisk fråga. Och beroende på hur resten av konstruktionen ser ut. Men generellt gäller också att en större radie tål mer stryk utan att få märken. Samtidigt kan en väldigt liten radie tillåta den mindre nogräknade snickaren som monterar att göra en stumfog istället för en gering i hörnet – med en större radie ”går inte” det.
Att bara precis bryta kanten gör den ömtålig och är generellt svårare att få färgen att fästa på.
Arbetsbeskrivningen blev sista punkten. Såklart ett moment som skulle kunna ta timmar eller dagar. I alla moment finns så otroligt många punkter att ta hänsyn till, värdera och kompromissa kring. Hur sågar vi? Vad kan vi få ut? Vilken klinga? Hur länge ska vi spendera på att leta rätt virke eller ska vi ta en för lång bit och få onödigt spill?
Väldigt givande diskussioner alltihop och Oliver gjorde det väldigt bra, kul!
Återigen tack till er som svarade, kommenterade och hejade på!
Lämna ett svar