Emma kom förbi för ett par månader sen med en vacker gammal byrå i furu. Det är ett arvgods som nu ska få flytta hem till henne. Den är fint och noggrant ihopsinkad och har många välarbetade detaljer. I locket har det en gång suttit en liten spegel. Jag tror inte att det är en möbelsnickare som har tillverkat byrån, men kanske någon tålmodig huggedräng? Men det är bara mina gissningar. Fint arbete oavsett.
Genom årens lopp har byrån blivit mer eller mindre skickligt lagad. Den har förmodligen också stått förvarad mer eller mindre uppvärmt under relativt lång tid. Inga orhål men mycket glappa fogar, småskador, smuts och stort behov av omsorg.
När Emma kom in på snickeriet utspelade sig ungefär följande dialog (fritt ur minnet!):
– Hej!
– Hej!
– Kan ni restaurera denna byrå?
– Ja det kan vi nog klara av. Vad är det du tänker dig ska göras?
– Njae. Kanske få den fin och så igen?
– Vi kan rengöra och laga lådorna så att den återfår funktionen och sen ytbehandla den igen.
– Ja, men det låter bra! Vad finns det fler för alternativ?
– Vi kan göra en fullständig restaurering av alltihop så att den ser ut i princip som när den var helt ny.
– Lät kul! Vad kostar det?
– Jag får räkna på det, men i trakterna kring 100.000kr
Här tänker Emma förmodligen att snickaren är lite lätt dum i huvudet men håller god min.
Snickaren noterar den goda minen och funderar på om Emma tror att han skojar? Det gör han inte.
Det pratas lite fram och tillbaka om möjligheter. Om att det är kul att bevara. Roligt att ha mormors gamla byrå. Om att det är kul med gamla saker men också om att de måste fungera idag. Om patina kontra att vilja använda sakerna istället för att ställa dem på vinden.
Snickaren noterar att Emma har ett genuint intresse och vettig inställning. Så istället föreslås lösningen att hon själv kommer hit och gör det mesta av jobbet. Trälagningar och att malla fram och fixa en ny spegel löser snickaren, resten tar hon själv. Det vann gehör!
Snabbspola fram några månader. Emma kommer ut på lördagar (när det inte är älgjakt eller annat som stör!) och rengör, inspekterar, sicklar, slipar, märker upp, drar ut spik, resonerar och sliter. God förståelse för funktion och form, starka armar och en allmän händighet är bra egenskaper som hon har med sig! Handlaget med verktygen utvecklas efterhand. Fast inte lika fort som förståelsen för att det verkligen var mycket jobb….
…men det ser hon mestadels som positivt! Visst kan det vara lite enerverande med de jobbiga delarna inne i hörnen (vissa av dem är idag mycket mer välsicklade än när byrån var ny!) men på det stora hela pratar hon om och uttrycker ett stort lugn kring att stå här och slipa.
Över kaffepauserna förstår jag att det är ett riktigt bra avbrott gentemot det vanliga jobbet med mail, powerpoint och möten. Kanske inte tvunget för att vare sig det ena eller det andra måste vara dåligt utan för möjligheten att få göra lite av båda.
Men Emma är verkligen en representation för hur Boyes ord om att det är vägen som är mödan värd. Det är liksom fridfullt (förutom när jag drar igång vertikalfräsen) att stå och slipa på mormors gamla byrå.
Kul att ha dig här Emma! Byrån blir säkert klar till sommaren. Eller inte, det funkar vilket som.
Lämna ett svar