Sokrates var en grekisk filosof som levde för ca 2500 år sedan. Han skrev aldrig ner något av sitt tänkande (det gjorde däremot hans lärljunge Platon). Faktum är att Sokrates enligt sig själv knappt tänkte alls. Enligt Platon menade Sokrates att det enda han visste var att han inte visste någonting.
Vad Sokrates däremot gjorde var att han gick runt i Aten och ställde frågor till folk. Om de ville eller ej. Tanken var helt enkelt att ställa frågor till människor, få dem att tänka och svara och sen kunna dra insikter av svaren. Kraftigt förenklat är detta Sokrates variant av dialektiken.
Jag minns tydligt hur vi läste om detta på högstadiet och jag har gillat metoden sen dess. Av de som har blivit utsatta för alla mina frågor är det mer 50-50.
Vi har en variant av detta på Sliparebacken också. Jag serverar aldrig sanningar och facit (bland annat beror det förvisso på att jag varken vet sanningen eller facit). Men jag ställer många frågor. Ber alla att tänka på en kommande utmaning så att vi senare ska kunna resonera oss fram till ett rimligt angreppssätt.
Man får inte poäng för att ha haft den bästa lösningen. Ofta får vi kanske inte ens reda på vilken den bästa lösningen var. Ännu oftare finns det inte bara en bästa lösning utan flera möjliga (eller ingen!) med sina respektive för- och nackdelar. Däremot sätter jag stort värde på att man har tänkt kring och kan motivera sitt svar.
Jag är också noga med att inte presentera mina tankar innan mina yngre kollegor har fått chansen att fritt spekulera själva. Om de alla skulle kopiera mina lösningar rakt av hade vi inte kunnat utvecklas vidare.
Vi hade idag ett lysande exempel på hur denna metod kan ge ett lärande som går åt båda hållen. Christina, som ni som följer oss vet är min lärling sen 1,5 år, arbetade med reparation av koniska stolsben. Tanken är att spänna upp dem i långhålsborren (såklart en utmaning när benen är koniska) och fräsa ut ett 25mm hål, 90 mm djupt och sen limma i nytt trä där. En rejäl utmaning.
Christina arbetade med en testbit, borrade först ett 8mm hål (så kommer de riktiga benen att se ut, dvs med ett hål i mitten redan) och kontrollerade sen om hålet hade kommit i centrum (viktigt!) av benet. Det var perfekt i sidled, men 1,0mm för högt.
Till saken hör att fräshuvudet går att höja/sänka med god precision – men det finns bara en väldigt grov och dålig skala att läsa av höjden på. Alltså är det svårt att ändra exakt 1,0mm.
Under tiden vi förberedde för nästa moment bad jag henne att fundera på hur vi skulle kunna sänka fräshuvudet exakt 1,0mm. I bakhuvudet hade jag tänkt att hon nog skulle utnyttja indikatorklockan på bordet med spetsen mot fräshuvudet och sen enkelt veva ner rätt sträcka.
Men jag gav henne inga ledtrådar utan hon fick tänka själv och hon hade en annan väldigt listig lösning i åtanke. Genom att byta ut 8mm borr mot ett 6mm centreringskörnare (eller annat borr eller pinne av något slag) och sen veva tills den precis touchade botten av 8mm hålet så hade vi sänkt fräshuvudet exakt 1,0mm. Listigt värre!
Vi körde metoden med indikatorklockan och kontrollera sen med centreringskörnaren – båda fungerade utmärkt och gav väldigt lika resultat.
När jag frågade henne hur hon hade tänkt och kommit fram till den lösningen så avslöjade hon att hon fått iden från ett av mina inlägg häromveckan där jag använda just en centreringskörnare för att hitta mitten av ett borrat hål. På sina bästa dagar går lärandet verkligen åt alla hål, fram och tillbaka osv!
Lämna ett svar