För många år sedan gick jag igenom våra mätverktyg med Jesper. Från famnmått, lasrar, tumstockar & kontaktmeter till vippindikatorer, höjdritsmått och stålskalor. Och massor däremellan. Vi gick igenom passbitar och bladmått. Tolkar och toleranser. Maskinvattenpass och slangvattenpass. Nonieskalor och parallaxfel. Om mätning av absoluta mått och relativa mått.
Han lärde sig det snabbt, mycket snabbt.
Betydligt svårare var höftande. Det där lite lagom. Att släppa detaljerna, känna in, ta ett par steg tillbaka och se helheten. För många av oss som gillar att vara noga är det inte så enkelt som det kanske låter. ”Att mäta är att veta” som några ingenjörer jag känner brukar säga.
Det är en trygghet i att mäta och veta. Bordsbenet ska sitta med 4 graders lutning. Saken klar liksom. Men ibland finns inte siffrorna och försöker man mäta på objektet eller ritningen så får man en massa sinsemellan skiftande svar.
Jesper har kämpat länge med mätinstrumenten. Inte med hur de fungerar, utan snarare vilket man ska välja. Vilken noggrannhet krävs? När jag påstår att han en gång plockade fram skjutmåttet vid vedkapning så är det lögn och förtal. Men inte sådär värst mycket…Det har varit en lång väg men den har ständigt gått åt rätt håll.
Häromdagen fick Jesper vad man nog måste kalla sitt slutprov i ämnet. Två gamla pinnstolar skulle repareras. De var sneda, vinda, lagade, spruckna (både längs och tvärs fibrer). Det fanns överhuvudtaget inte raka ytor på dem. Pinnar var avbrutna eller glappade. Koniska ben med kil som också glappade. Ett av benen saknades helt.
Att titta på de andra benen för att se hur det nya skulle svarvas var inte helt lätt – de såg inte heller likadana ut. Att ta ut vinklar vara inte alls omöjligt – dock fick man en hel uppsättning olika på köpet!
Men Jesper löste alltihop med bravur! Att han skulle reda ut att tillverka nya delar, limma virade hyvelspån på runda tappar för att passa in dem, borra hål i vinkel i koniska ben etc visste jag att han skulle klara fint.
Men han visade också att han mycket väl behärskar att skapa och laga ur ett svårt underlag. Här blev det mer känsla, höftning och funktion än att avläsa digitalskalor. Men inte bara i själva snickrandet utan också i avvägningen kring vad som skall åtgärdas och vad som är bättre att låta vara. Var går gränsen, vad efterfrågar kunden osv.
Det är verkligen otroligt givande ett från sidan kunna se en sådan utveckling!
Bra jobbat Jesper, du har gett dessa stolar en massa år till!
Lämna ett svar