Jalusipinnar i massor och kollegor med starkt tålamod.
Ibland undrar jag hur de orkar med mig…
Sliparebacken är ett väldigt starkt lag för tillfället. Alla utvecklas och växer. Jesper, Christina, Gus, Oliver och jag. Snickrandet och inställningen är på en bra plats.
Men snickarna är ibland prövade.
För några år sedan var jag på konsert på Babel i Malmö. Kommer inte ihåg vad bandet hette. Men amerikaner som spelade lite sås-och-potatis rock där mycket av texterna verkade vara sångarens egen dagbok han läste högt ur. Inte riktigt min kopp te men sällskapet och ölen var båda bra och det blev en bra kväll.
Sångaren hade dock en tendens att ibland bara avbryta låtarna och be bandet börja om. För något var inte riktigt rätt. Han var noga med att be både övriga musiker och publiken om ursäkt och sen började de om från början igen. Svårt att inte få känslan att resten av bandet var väldigt trötta på honom. Samtidigt så kändes han väldigt genuin, han ville inte jäklas med dem.
I fredags hade vi som Oliver uttryckte det ”tomtens verkstad”.
Vi hade en stor hög, 160st, askpinnar till två jalusier. Ursprungligen var de sågade till 21x21mm. Sen fick de vila en halv vecka. Några rörde sig lite. Sen rikthyvlades de igen, samtidigt som de som hade rört sig för mycket sorterades bort. Nu togs de ner till 18x18mm. Sen fick de fortsätta vila. I fredags riktades de för sista gången och hamnade på sitt slutmått, 15x15mm. Samtliga väldigt raka. En seg process men resultatet blir mycket bättre än om vi direkt från plank hade sågat och hyvlat till slutmått.
Men i fredags hyvlade vi dem som sagt till 15x15mm. Sen skulle de kapas. Ändarna skulle falsas ur. De skulle handputsas, hörn skulle brytas. Det skulle fräsas avrundningar på fräsbordet. Sen skulle de vätas och efter torkning återigen putsas. Vi delade upp oss på stationer och körde igång allihop.
Någon gång under resans gång nämnde jag något om att alla pinnarna inte riktigt gick i samma färgton, några drog åt grått, andra mot gyllengult. Men tänkte att det jämnar nog ut sig när vi har fått olja på. Dessutom är det bråttom att bli klar. Självklart borde jag inte ha gått på min hjärnas försök att dupera mig själv. Men det gjorde jag. Igen.
När dagen är slut packar snickarna ihop och går hem. En bra arbetsvecka med goda insatser. Jag tänker att jag stannar och gör färdigt. Utförande och pinnar ser väldigt bra ut, vilket gör att tanken om de olika tonerna i färgen nöter än hårdare. Men jag gör färdigt. Exakt all putsning avklaras.
Sen tittar jag på det färdiga resultatet. Funderar och tittar igen. Innerst inne visste jag nog att jag aldrig skulle godkänna det. Att fortsätta och göra klart var nog bara ett sätt att försöka låtsas vara rationell och resonabel.
Det blir kvällsmat och en kaffe.
Sen underkänns en tredjedel av pinnarna och sorteras bort. En ny planka hämtas in från virkesförrådet och jag börjar om med att kapa och såga igen.
En del av kollegorna hade nog detta på känn. Ingen förvåning när jag berättade det. Istället fick jag medhåll om att det var rätt beslut. Lärlingen sa att hon kunde stanna längre på kvällarna så att vi skulle hinna i tid. Man kan tro att det har att göra med att hon vill ställa in sig. Men då känner man inte henne. Hon är nämligen precis likadan.
Nu är alla de nya pinnarna klara. Nu blev det rätt.
Tack för att ni orkar! Tack för att ni kämpar, även när jag gör livet svårare!
Lämna ett svar