Detta är ett inlägg på Facebook. Kanske är det också en undermedveten varning till de två nya lärlingar som börjar på måndag.
Det är ett helt vanligt ovanligt snickeri här. Befolkat av vanliga ovanliga människor. De är ovanligt drivna, fokuserade och ansvarstagande. En del av dem är ovanligt ovanliga och aningen vansinniga. Egentligen är nog ingen av dem så vanligt vanliga när jag tänker efter. Det närmaste vanlig torde nog vara Markus Erlebach musiksmak. Den är ungefär som brun sås och potatis, utan banan. Men i övrigt är han inte så vanlig han heller.
På detta snickeriet förväntas det massor. Av alla. Målen är många men ett av de viktigaste är att vi ska bli en grupp av så duktiga snickare som bara är möjligt. Alltså verkligen pressa vad som går. Det kräver massor, hela tiden, alltid.
Ständigt lärande av varandra. Samlas och titta på vad som gick bra eller vad som gick dåligt, vilka lärdomar kan vi dra. Ingen är intresserad av att se vad någon annan gjorde fel för att känna sig bättre – men alltid för att lära sig och kunna undvika samma problem själv. Hjälpas åt att hitta lösningar.
Jag får höra att jag kör hårt med dem. Det är teorifrukostar, hemläxa, frågestunder. Utmanande uppgifter, tänka och motivera.
Delvis är det såklart för att om jag ständigt krattar manegen så kommer jag om 5 år fortfarande att ha medarbetare som behöver ha manegen krattad. Men framförallt måste jag bli bättre, på allt. Ett sätt är att på allvar få in andras infallsvinklar, tankar och tekniker. Det kommer jag inte att få om jag bara visar mina lösningar. Så alla måste tänka, alla måste presentera lösningar. Alla måste utvecklas. Framförallt jag, för jag har minst tid kvar till pensionen och jag har så mycket jag måste bli så mycket bättre på.
Senaste igår visade Christina mig ett smart och för mig helt nytt sätt att fräsa igenom en offerbräda på vertikalfräsen. Underbar känsla att plocka upp något nytt och bra. Det kommer en video så småningom.
På Facebook blir det ibland kommentarer.
”Frukosten står i kollektivavtalet, då ska man inte prata jobb och de ska inte tvingas ha genomgång med olika typer av borr eller mätverktyg”.
”Hade min chef bett mig att tänka på lösningar på problem utanför arbetstid hade jag slutat”.
Och så är det säkert på många vanliga vanliga snickerier. Jag lämnar det där.
På det här vanliga ovanliga snickeriet var det fredag eftermiddag igår. Då kommer Christina till mig och pekar och pratar om att det är två fingeravtryck på stommen på de stora linoljemålade skåp i furu som hon håller på med till Kävlinge Kyrka. De var förvisso bara synliga i det starka ljuset i snickeriet och bara när man stod i vissa vinklar och tittade lite snett uppåt. Hon hade försökt att gnugga bort med yes-vatten men det blev bara lite bättre.
Jag försökte vara den vuxna i rummet. Resonera kring kvalitetsnivåer, rimlighet, att det aldrig kommer att synas osv. Men egentligen visste vi nog båda två var det skulle sluta. Vi försökte vara ett vanligt resonabelt snickeri. Och vi misslyckades.
10 minuter senare har alla avslutat vad de håller på med. Och så drar det igång. Alla hjälps åt och filtar läggs ut, sju luftrenare slås igång på max, målade ytor slipas, blåses av utomhus, torkas med alkohol. Linoljefärgen filtreras och så börjar vi måla. Hela fronten, alla luckor ska målas om. Skönt om vi hinner med det på fredagkvällen, så har det hela helgen på sig att torka innan vi kör igång igen på måndag. Inte för att det är genomhärdat då, men det är mindre känsligt. Ingen gnäller, alla fokuserar. Bilderna nedan är tagna kvart över 5, en fredagkväll. Jag kunde inte önska mig starkare kollegor.
Fotografens uppmaning fredagkväll: ”Se ut som att ni arbetar!” – tydligen har kollegorna lite olika tolkning av hur man ser ut då:)
Nu är det lördag förmiddag. I texten ovan skrev jag att färgen skulle ha helgen på sig att torka innan vi kom igen på måndag. Det skrev jag mest för att det lät mer vanligt normalt än att jag skulle komma hit idag. För det råkade bli så. Nu sitter jag och dricker förmiddagskaffe, njuter av livet, skriver på facebook och tittar på Cutting Edge Engineering på youtube. Snart ska jag lägga in med ved i pannan och sen ska jag läsa på om hur man byter lager i motorn till spånsugen, det blir en uppgift inför nästa vecka.
Christina Charite Larsen, Markus Erlebach, Christoffer Grosshög och @Sandra – jag är stolt över att ha er ovanliga snickare som mina kollegor. Ni backar inte och utvecklas ständigt. Tack! 
@Nellie och @Oskar – ni är så otroligt varmt välkomna till ett vanligt ovanligt snickeri på måndag! Det kommer att bli jobbigt.
Lämna ett svar