I onsdags kväll, med kanske en halvtimme kvar på dagen, kvarstod bara dagens sista jobb för Markus. Limma ihop den lilla hyllan han hade snickrat. Till sin hjälp hade han praktikant-Julia och lärlings-Nellie.
Markus och Julia hade gjort en torrpassning. Och sen på klassiskt maner som vi nog alla kan känna igen oss i, ändrat lite på tänk, tvingar och spännklossar.
Sen är det dags att limma. Nellie, inkastad som en sen hjälpare, hjälper dem. Det är ganska många och stora tvingar som ska på plats.
Jag står och sågar polykarbonat till ett nytt klingskydd och observerar lite från avstånd.
Limningen går inte så bra. Det tar tid att få på limmet, alla vet inte exakt hur tänket är. Någon tving behöver bytas ut. Andra är inte rätt ställda.
Det som kändes så smidigt i torrpassningen börjar nu bråka. Limmet gör att en del delar glider för lätt emot varandra. Efter lite bråkande börjar de istället klibba ihop och vill inte justeras lika lätt.
Stressen börjar komma.
Jag ser problemen men väljer att inte hjälpa till.
Ingen är på väg att skada sig och problemen som uppstår kommer att kunna fixas till i efterhand. Visst hade jag kunnat komma, justera runt lite, visa, säga ”gör så, gör så, gör så”. Då hade det förmodligen funkat.
Men jag tänker kring framtiden. Om jag bara hade styrt upp hade just denna limning nog blivit bra. Men problemen och lösningarna hade inte blivit lärdomar för dem. Och dessa ungdomar ser jag stor potential i. De kommer att bli mycket duktiga snickare men det kommer att, bland mycket annat, krävas att de får göra sina egna misstag. Massor av dem. Precis som vi andra har gjort och gör.
De är förvisso unga men de är inte gjorda av glas. De kan klara en motgång och lära sig av den.
Jag undviker också uppmuntrande ord eller snarare att säga något alls. Just nu behöver de bara fokusera och koncentrera sig.
Istället väljer jag en kompromiss. Jag sluta använda sågen så att de åtminstone kan prata och höra varandra, inte alltid en självklarhet när man ska limma i ett snickeri där flera andra arbetar samtidigt.
Markus är synbart stressad, men behåller fattningen och koncentrationen. Det som var dåligt förberett blir en, under förutsättningarna, så väl genomförd limning som man kan begära. Han skyller inte på andra, höjer inte rösten utan försöker lösa situationen så bra han kan. Julia och Nellie gör detsamma, försöker supporta så bra de kan med fokus bara på att lösa situationen just nu även om de alla kan se att det finns åtskilliga problem som hade kunnat undvikas i tidigare steg.
Rejält på övertid, efter den hel del svettande och stress är de klara. Men de ser inte nöjda ut. Det blev inte som tänkt och kändes nog rätt motigt hela vägen. Men ingen gnäller på varandra.
De städar undan och sen ber jag dem att till imorgon fundera över vad som inte gick bra, varför och vad vi kan göra åt det. Jag ser på Markus att han redan har börjat med det, på högvarv. Jag känner igen mig själv på så många sätt. Irritationen över att man inte lyckades som man ville och en nästan manisk iver i att förstå och bli bättre. Helst nu. Nu.
Men just nu är inte bästa tillfället för det. Jag är, intressant nog, mycket bättre på att bedöma sådant som utomstående observatör än när det är jag som vill lösa saker.
Istället åker alla hem och får fundera till morgondagen.
Torsdag morgon börjar med att Markus tittar på hyllan och upptäcker att han i limstressen dessutom har fått på toppen åt fel håll. Om att lägga sten på börda och allt det.
Jag fråga om de, som brukligt, vill börja dagen med frukost eller om vi ska titta på och diskutera limningen först. Markus ser nästan förvånad ut att jag frågar, han kan inte vänta på att få dyka in och fortsätta med hyllan. Jag kan inte vänta på kaffet. En kompromiss blir att vi tittar på limningen och dricker kaffe samtidigt.
De får en i taget säga något de inte var nöjda med och föreslå/diskutera fram en bättre lösning. Det blir utmärkta diskussioner. De presenterar problem som individer men resonerar som ett lag. Hur blir vi bättre nästa gång.
Vi pratar om limtider, presstryck, förberedelser, torrpassning, gravitationens inverkar på tunga tvingar, clamping cauls (raka och konvexa – i Karlstad där Julia läser finsnickeri heter det tydligen bananklossar!). Men vi pratar också om ansvar. Om ansvaret för den som styr limningen att se till att alla vet vad de ska göra. Men också om ansvaret för den som är hjälpare att ta reda på vad planen och ens roll är.
Vi pratar om hur man kan underlätta att få alla delarna på rätt ställe. Om vilka förberedelser som var till nytta, vilka som inte var så viktiga och vilka som borde ha gjorts. Om hur dominos har kunnat placeras så att bitarna bara hade kunnat sitta ihop på ett sätt.
Jag är väldigt imponerad av lärandet. Ingen har kommit för att berätta hur de egentligen gjorde allting rätt och att det var någon annans eller slumpens fel. Tvärtom vill de alla bli bättre och dra nytta av gårdagens erfarenheter. Detta kommer de att ha med sig resten av sina snickarliv.
Vi misslyckas aldrig. Antingen går det bra eller så lär vi oss något. Helst båda faktiskt.
Nu är det fredag och jag dricker kaffe, skriver på internet och pratar med Markus och Julia samtidigt. De är här för att snickra säng respektive bord till sig själva.
Har du läst ända hit och tycker det är dålig stil av mig att skriva om en av våra nyanställda 20-åringars misslyckanden på nätet? Läs igen så hoppas jag det klarnar. Tycker du fortfarande det sen så kanske du har rätt.
Har du läst ända hit och tycker att det verkar vara en chef som bara är för mycket? Ja det har du förmodligen rätt i.
Har du läst ändå hit och tycker att detta vore ett intressant ställe att vara lärling på? Då har du chansen nu – vi söker nästa lärling för hösten 2026!
Hur det gick med hyllan? Markus gick på med sågen, fixade till och limmade om igår. Det blev hur bra som helst.
Glad Påsk, nu ska jag går och hjälpa honom med lite sågning.
Lämna ett svar