Förutom att mina dagar består av en strid ström av frågor (”hur ställer jag in sinkmaskinen till detta?”), påståenden (”du har snott min penna!”), uppmuntran (”Ändå bra jobbat – du har bara gjort av med dina hörselskydd 7 ggr idag!”) och rena anklagelser (”Jo du har visst snott min penna!”) så består den också, nästan varje dag, av att någon snickare hör av sig med snickerifrågor (mer sällan anklagelser faktiskt!). Det kan vara allting från tidigare praktikanter, kursdeltagare, vänner & bekanta eller helt enkelt bara människor man träffat genom yrket eller på nätet.
Det är jättekul! Kul att kunna hjälpa. Kul att lära sig mer genom att diskutera och förhoppningsvis kunna ge input på andra problem. Kul att ibland kunna ringa eller skriva tillbaka och få hjälp själv.
Men att vara en hjälpare innebär också risker.
Framförallt risken att börja tro på att de tack man får innebär att man är klar. Att man nu kan det här. Att man liksom är en snickare som kan.
Det är en högst reell risk. Det finns massor med människor som är övertygade om allt de kan.
Det kan ju i lagom doser säkert vara både hälsosamt och positivt. Men det har också massor med baksidor…
En av dem är att man kanske till slut själv tror på snacket. Att man nu är en sån som kan allt. Att man inte får misslyckas. Eftersom alla som utmanar sig själv kommer att misslyckas ibland blir det en svår syntax-error situation. För den som är övertygad om allt man kan blir det lätt att misslyckandet istället döljs (ibland tom för sig själv…) eller helt enkelt bara skylls på någon annan.
En annan baksida är att man kanske tror att man inte längre behöver träna. Man har ju gjort ett antal riktigt fina möbler. Det behövs inte tränas, funderas och kritiskt granska sig själv och sitt snickrande längre. Träning är ju för de som inte kan…
Att sluta misslyckas eller att sluta träna skrämmer mig.
Då är utvecklingen slut och det kommer inte att bli bättre.
Så jag ser till att utmana mig och misslyckas. Att träna och träna igen.
Just nu tränas det sinkning. Jag tror det heter gradsinkning på svenska, jag brukar kalla det through dovetails för jag såg det först på youtube där de pratade engelska.
Snart ska det sinkas en massa lådor. Det görs inte så ofta så det blir extra träning först. Den första fogen blev kass för jag tänkte dåligt och sågade om fel sida på linjen. Den andra fogen blev kass för jag sågade för dåligt i allmänhet. Men den tredje blev bra. Imorgon kväll blir det ett par till och sen hade jag tänkt göra 28 bra i rad. Vi får se hur det går;)
En bra sak är i alla fall att ju mer man misslyckas desto mer lär man sig och ju mer man tränar desto mer tur har man!
God kväll!
PS: Ola Carmonius jag ber om ursäkt för att lite av ritslinjen är kvar. Det är bara testbitar, lovar att det ska försvinna sen!
Lämna ett svar