I förmiddags glasade jag fönstret på bilden. Vi är ju inga glasmästare men jag har ändå glasat min beskärda del. Det hindrade inte mig från att idag göra ett för mig helt nytt fel.
Jag monterade det två övre kassetterna helt utan klossning! Lådan med klossar och tillbehör stod precis bredvid mig. Lyckades tydligen ändå. Inte så mycket att be för, bara att lossa och göra om. Fattar knappt hur man lyckas med detta, men det gick tydligen. Inte mycket jobb att fixa till men kändes ju ändå rejält irriterande.
När man inser att man har klantat sig finns det lika olika alternativ att välja på.
Nära till hands ligger kanske att skylla på att jag samtidigt instruerade praktikanten vid en för henne ny maskin (smärgeln blev det idag), snackade låskistor med Jesper i andra änden av snickeriet och samtidigt gick fram och tillbaka till kontoret för att svara i telefonen. Eller för att jag funderade på vad Raskolnikov i sin feberdimma tänkte hitta på ikväll.
Men att skylla ifrån sig har vi absolut inte råd med. Vi kan titta på ovanstående för att se om vi möjligtvis kan förbättra våra rutiner eller vårt sätt att arbeta. Men om jag skulle ta den enkla vägen och hitta orsaken till att jag gjorde fel där så skulle jag gå emot något av det mest centrala i vår filosofi.
Felet var mitt, att skylla ifrån sig på andra, människor eller maskiner, är inte ett alternativ.
Dels är det såklart ett strålande tillfälle att visa för de andra hur man inte ska göra.
Dels är det viktigt att jag visar för mina yngre kollegor att alla göra fel, sånt händer. Kan jag göra fel och erkänna det så kommer de inte vara rädda att erkänna när det händer dem. Då tar vi en titt på problemet, löser det tillsammans och växer allihopa.
Men framförallt är det viktigt att ta på mig felet av rent egoistiska skäl. Den dagen jag hittar orsaken till alla fel jag gör i andra är än mig själv är dagen då jag slutar lära mig. Då blir jag helt enkelt inte bättre snickare och mitt tak är nått. Dit ska jag aldrig.
Lämna ett svar