I veckan slutade en mycket stark praktikant.
För ett par månader sedan packade Jules ner sina favoritverktyg, satte sig i bilen och körde 130 mil för att hänga med oss och snickra. Jules har många år i snickarskola (det finns väldigt bra utbildningar i Frankrike, med mycket fokus på praktik) och det märktes!
Trots att han bara är 21 uppvisade han stor skicklighet vilket i kombination med fokus och flitighet snabbt gjorde honom till en tillgång oavsett vad vi gjorde. Förutom att han själv var duktig och intresserad jobbade han också väldigt bra ihop med alla. På något vis utstrålande han ett kunnande ihop med en ödmjukhet som jag i allmänhet skulle förknippa med en duktig yrkesman som är betydligt äldre.
Tiden gick väldigt fort. På slutet var vi allihop nästan lite överraskade att det tråkigt nog redan var dags att styra kosan söderut igen. Förvisso hann han med mycket i Sverige (förutom en massa snickrande blev det också besök på Vasamuseet, Skansens remdrivna snickeriverkstad, camping vid Vänern, studentfest i Lund, hårt gymmande tillsammans med Jesper, kaffe i Köpenhamn och så vidare) men det kändes ändå både tråkigt och lite överraskande som sagt. Vi avslutade med lunch på Dalby Gästis (kan varmt rekommenderas) precis utanför kyrkan där han och Jesper arbetade.
När vi kom nästa morgon hade Jules varit tillbaka på snickeriet och lämnat oss ett väldigt fint brev. Som han själv skrev i brevet gjorde nivån på hans engelska och den lite plötsliga insikten i att det var sista dagen att han inte riktigt hittade orden när det var dags att säga hejdå. Istället hade han skrivit om sin upplevelse hos oss i ett brev och om jag inte hade förstått det innan så insåg jag då att han verkade lika nöjd som oss. Sånt värmer!
Med lite tur är det inte sista gången vi ser Jules här hos oss. Jag erbjöd honom ett jobb om han var intresserad av att komma tillbaka till Sverige en sväng när han var klar i skolan. Vi får se hur framtiden ser ut, men vi håller tummarna!
Lämna ett svar