Det började med en kommentar på ett inlägg den 17 december 2021. En Christina undrade om hon fick komma på praktik hos oss till våren. Det fick hon. https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=pfbid0i7jCAQsAvLr8kGXwJtq8YHN8N9GGUMgr6Kbo5WvvKdZqhNBzrfhnSwoBHxUeMEYUl&id=1410317319044784
Sen gjorde hon 10 veckors praktik. Efter det drygt 2 års lärlingstid.
Idag var sista dagen.
Vilken tid! Den har gått väldigt fort. Det har varit väldigt mycket att lära sig. Det har varit massor med utveckling. Det har varit mycket och emellanåt har det varit tufft.
Du är den förste att berätta att det är för kallt i snickeri eller att fika-bullarna behöver värmas i micron eller att soppan var för salt, anhållet till vertikalfräsen är dumt att justera eller att kulören på betsen var ful.
Men du är, konstigt nog, också den siste att ge upp. Det som behöver lösas fixar du. Du ser helheten och tar ett enormt ansvar, kombinerat med en utmärkt förståelse för de värderingar som Sliparebacken står för. Du förstår dem inte för att du har tänkt efter (eller ja, det kanske du också har gjort) utan för att de ligger så nära dina egna.
Du har aldrig tvekat att ge allt du har. Att hjälpa kunder och kollegor. Att vara bollplank och support. Att ge och att ta.
Jag letade lite i kamerarullen efter kul bilder för att visa lite av allting du har gjort här (det visade sig vara enormt mycket!). Det är mycket skratt och leenden men också många bilder med stort fokus. Ibland är du begravd bakom mängder med virke. Ibland hjälper du sonen snickra. Ibland dricker du vin.
Men till slut valde jag att bara ta med en enda bild. Den jag har som bild när du ringer.
Jag kommer ihåg tillfället väldigt väl. Du hade jobbat hårt hela dagen. Kroppen är slut efter mycket slit. Hjärnan har kopplat ur och lagt ner efter massa nya saker att lära sig och fundera över.
Men så fick jag ett svårt problem. Jag kommer inte ihåg exakt vad det var, men det hade något med radier och svängda former att göra. Jag söker hjälp i snickargrupperna på Facebook samtidigt som jag vrider, vänder och funderar.
Du kommer till hjälp trots att du är så trött att ögonen går i kors och att arbetsdagen egentligen är slut. Vi resonerar, mäter, funderar och skissar lösningar. Till slut är du så slut att du inte kan står upp eller ens hålla upp huvudet. Du halvligger över arbetsbänken och pekar och diskuterar.
Ja, jag vet att du inte ser glad ut eller att jag har fångat dig med precis den där glimten i ögat. Men…detta är definitivt den bild jag har av dig som på allra bästa sätt förklarar vem du är.
På måndag kör vi igen, välkommen möbelsnickare Christina!
PS: Till dig som följer oss och, inte för första gången, har skickat väldigt givmilda ”stipendier” till våra färdiga lärlingar – tack! Du vet vem du är:)
Lämna ett svar